Sportlov

Drygt sex veckor skolvardag bakom mig. 

Hösten 2001 då jag tog steget från skolan till administrationen såg världen annorlunda ut, framför allt teknik- och mediamässigt. Smarttelefoner och tabletter fanns inte. Facebook, Instagram, Whatsapp, Snapchat - inte på kartan 2001. Molnet var ett meteorologiskt fenomen, en ansamling av vattenånga, inte någon annans dator du lagrar dina semesterminnen eller matematikprov på.

Samhället ställer högre krav på skolan än någonsin. Inte nödvändigtvis på det vi direkt kan mäta i matematikprov och lästest men på verksamheten och undervisningen över lag, på professionalism - på dem som jobbar där. Den enkla lagstiftningen från 1998 har kompletterats med mycket detaljerad lagstiftning för trestegsstöd, disciplinära åtgärder och elevhälsa. Vad vi bör och får och kan säga eller göra, vem som får veta vad och när vårt görande skall dokumenteras eller inte. Läroplansgrunderna 2014 skruvar upp förväntningarna på vad skolan skall prestera ytterligare, t.ex.  då det gäller elevdelaktighet och mångsidig kompetens. Det slår mig, att det som kan se bra ut på pappret kan vara synnerligen utmanande i verkligheten. Men visst kommer vi att fixa det men det kommer att ta tid (och blir som tur aldrig riktigt färdigt).

Liksom förr kryllar skolan av härliga ungdomar: spontana, uppfinningsrika, smarta, utmanande och förstås också en liten, liten del skoltrötta, omotiverade, likgiltiga ungdomar som kräver sina egna lösningar. Skillnaderna i inlärningsresultat mellan eleverna ökar visar både nationella och internationella studier och korrelerar starkt med studiemotivation och välmående. Det här gäller också hos oss. Tillsammans med hemmen kan vi sporra och stödja alla elever till att prestera sitt bästa, att hitta sig själva och en egen väg framåt.

Tekniken som jag inledde med har påverkat både ungdomarna och skolans arbetssätt och ännu har inte balansen mellan teknik och teknikfritt riktigt infunnit sig. Spelregler behövs för användning av allt från egna mobiler till Wilma-meddelanden.

Rektor Bob

Mer eller mindre utmanande

Att byta jobb är väl för det mesta utmanande. Spännande, smått nervöst och så länge det är självvalt också roligt.

Så också i mitt fall men efter en månad har jag ännu inte kommit åt att njuta. Jo, jag tror jag trivs på min arbetsplats, med elever och med min personal, jag har en bra förman och goda rektorskolleger men har inte ändå inte riktigt kommit in i jobbet. Orsakerna är rent fysiska: de första veckorna gick jag med dålig rygg och du vet - har du ont har du inte precis kul. Den senaste veckan hade jag ett rakblad på tvärs i halsen och i lördags då läkaren konstaterade angina (nej, jag går inte till läkare i första hand) tänkte jag bara: när ska jag få börja på riktigt???

Okej, visst har jag hunnit med en del redan men då jag vill så mycket har jag inte tålamod att vänta, måste få skolan färdig på en gång, liksom. Som om jag inte hade all tid i världen på mig! Som om jag skulle kunna fixa till det ensam!

Blir nog bra det här ännu.

Samtal i ledarskapet

Jag är imponerad av att Jens Berg har läst de nya läroplansgrunderna men också av den koppling han gör mellan hur bedömningskulturen beskrivs i de nya grunderna och Accentures beslut att frångå det traditionella utvecklingssamtalet en gång per år. "Trots nya former kvarstår problemen med att hitta rätt frekvens och ton", skriver Jens angående medarbetarsamtalet. Läroplansgrunderna tolkar han helt rätt:

"Att ge och få mångsidig respons blir en väsentlig del av det dagliga lärandet. Skolorna och Accenture blir på den här punkten nära besläktade".

Läs hela kolumnen här.

 

I skolan är det rektor som ska hitta lämplig frekvens och ton för samtalen med sina medarbetare. Samtalen kan bli många i de större skolorna men skulle ändå inte rekommendera att helt delegera samtalen till vicerektor eller ansvarspersoner för lärarlag. Optimalt är det om rektor själv hinner samtala på tuman hand med alla en eller flera gånger under året.


 

Det händer att ett traditionellt utvecklingssamtal kan kännas tradigt till och med en gång per år men ibland kan fler samtal vara nödiga. Behovet får avgöra men en skola i utveckling behöver aktivt ledarskap och till det hör att sätta upp både gemensamma och individuella mål.

Utbildningsstyrelsen lanserade 2012 den s.k. Kuntakesu-modellen dvs ett exempel på hur ett strategiskt och målinriktat arbete kan utmynna i en konkret utvecklingsplan för anordnaren (kommunen). Vi har varmt rekommenderat att detta arbete förs vidare också på skolnivå och i våras lade vi fram en modell för lärarens professionella utvecklingsplan. Modellen finns på våra hemsidor och kan fritt användas, redigeras, utvecklas till ett verktyg på kommun- eller skolnivå.

 

Ett individuellt samtal om kompetensbehov och -utveckling kommer lämpligt då läroplansarbetet framskrider och nya krav ska mötas. Det handlar om strategi, planmässighet, professionalitet - och om elevens rätt till läroplansenlig undervisning, att få det stöd hen behöver i lärandet. Det ska vi respektera - vi kan i alla fall göra vårt bästa med att lappa på de luckor som möjligen uppstått genom åren.

Samtal för vidare!

Bob

Om undervisning och lärande

En ivrigare bloggare än jag efterlyste för en tid sedan via Twitter en bloggtext av mig om undervisning kontra lärande. Det hela bottnar i att jag i något sammanhang hävde ur mig att lärandet alltid är viktigare än undervisningen ...

De nya läroplansgrunderna för den grundläggande utbildningen sätter upp mål för undervisningen medan bedömningskriterierna går ner på elevnivå, vad som bedöms och vad som krävs för vitsordet åtta - lärandet, alltså. Målsättningarna uppställda för anordnarna och undervisningen är ändå betydligt fler och mer utmanande än de som bedöms. Trestegsstöd, mångsidiga kompetenser, helhetsskapande undervisning, verksamhetskultur, elevvård, samarbete med vårdnadshavare, jämställdhet, lärmiljö, individualisering ... ja, förväntningarna på vad anordnaren, i praktiken lärarna och rektor skall nå upp till är minst sagt höga. Högt ställda mål ger oss alla en utmaning, någonting att sträva mot. Alla skolor kan bli bättre än de är idag, vilket Michael Fullan påminde oss om i Helsingfors 12.5.

Vi ställer höga krav på kvalitativ undervisning för att skapa optimala förutsättningar för samtligas lärande. Att skolan finns till för eleven är väl ingen nyhet men tydligare och starkare än tidigare pratar vi idag om att sätta eleven i centrum: inte bara i centrum för vår undervisning utan att utgå från elevens intresse också då vi planerar undervisningen. Visst är det utmanande och framför allt handlar det om att ha klart för sig vad som är målet just den timmen eller de veckorna och att också kunna förklara det för sina elever.

Om byråkraten, tidigare matteläraren, skulle våga sig på ett exempel: årskurs 7-9, matematik:

Innehållsområdet vi skall avhandla de kommande veckorna i åk 9 är informationsbehandling, statistik och sannolikhet. Målet är att eleven skall kunna beräkna och använda sig av procent för att jämföra och beskriva förändring och kompetensen som jag tycker passar bra in på detta är arbetslivskompetens och entreprenörskap. Jag öppnar upp målsättningen med procent  - begreppet i sig är ju bekant från tidigare år - och vad som avses med arbetslivskompetens. Då målsättningen är klar för eleverna (och mig själv) får de välja vad de vill undersöka och presentera en plan för mig (förmåga att tänka och löra sig). Hittar de inte på någonting lämpligt själva kan jag tipsa om prisjämförelser (vardagskompetens), förändringar på arbetsmarknaden, företagens produktionsvolymer eller marknadsandelar etc. utgående från det lokala näringslivet och möjligen kopplat till överstökad eller förestående prao-period. Jag förväntar mig tabeller och diagram men framför allt jämförelser i procent och helst en presentation i muntlig och digital form - då bygger vi på den digitala kompetensen samtidigt. Oj - kanske det här borde bli ett större projekt med flera lärare och ämnen inblandade ...

Jag förstår väl att beskrivningen ovan kan se idealistisk ut men jag tror på allvar att en förändring måste ske i hur vi ser på målen för lärandet och hur vi tar med eleverna i planeringen - i stället för läroboken. Lika viktigt är att under arbetets gång synliggöra målen och ge respons och handledning så att eleverna blikr medvetna om sin lärprocess - och då är vi en god bit på väg: inte alltid så mycket nytt i det vi gör men i hur vi kommunicerar och är medvetna om målen, både eleven och läraren.

En rostig mattelärare kan knappast komma upp med de bästa exemplen - de får eventuella läsare dela med sig!

Skolans uppdrag

Jag var inbjuden till Malmö för att prata om skolans samhälleliga uppdrag och fick förstås sätta en del tid på att förbereda mig. Den sanna byråkraten börjar med lag och förordning och kompletterar med de nya läroplansgrunderna. Och slås av att vi många gånger diskuterar förbi det som faktiskt är utskrivet i lagen!

Vad säger då lagstiftaren om skolans (den grundläggande utbildningens) uppdrag? 

Jo, att skolan skall stödja elevernas utveckling till humana människor och etiskt ansvarskännande samhällsmedlemmar samt ge dem sådana kunskaper och färdigheter som de behöver i livet. Skolan skall främja bildningen och jämlikheten i samhället och elevernas förutsättningar att delta i utbildning och i övrigt utveckla sig själva under sin livstid.

I de nyligen godkända läroplansgrunderna beskrivs skolans uppdrag på följande sätt:

Den grundläggande utbildningen ska ge eleverna möjlighet att lägga grunden för en bred allmänbildning och att fullgöra sin läroplikt. Den ska också ge eleverna förutsättningar och behörighet för studier på andra stadiet. Den ska hjälpa eleverna att hitta sina egna styrkor och att med hjälp av lärandet bygga en framtid. Den grundläggande utbildningen har förutom det primära uppdraget att undervisa och fostra också ett samhälleligt uppdrag, ett kulturellt uppdrag och ett framtidsuppdrag. Det samhälleliga uppdraget är att främja jämlikhet, likabehandling och rättvisa och att förebygga ojämlikhet och utslagning och att främja jämställdhet mellan könen. Varje elev ska få hjälp med att upptäcka sina möjligheter och skapa sin lärstig utan könsbundna rollmodeller.

Tänk - ett så stort, viktigt, ansvarsfullt, gränslöst uppdrag! Mycket större än matematik och modersmål, språk och samhällslära, ja mycket större än alla 19 ämnen tillsammans. Inte ens alla ämnen och helhetsskapande undervisning och mångsidiga kompetenser tillsammans fyller hela uppdraget - men då är vi redan på god väg, märkte jag. 

Men det där med jämställdhet och "utan könsbundna rollmodeller" - där kommer vi nog inte riktigt i mål men det är knappast någonting skolan ensam rår på heller? Men jag fick mig en funderare: hur högt stod det på min lista, hur medveten var jag om det uppdraget då jag jobbade som lärare anno dazumal?

Jo, jag kom nog med en del egna reflektioner och tankar i Malmö också, inte bara lagtext...

Utsikt från biblioteket högst upp i Orkanen/Malmö högskola.

Nätverk för skolutveckling

Två dagar i Tammerfors med lärare, rektorer och undervisningschefer kring temat nätverka för skolutveckling. Borgå, Raseborg, Grankulla, Pedersöre, Helsingfors, Vasa övningsskola och Vanda, Utbildningsstyrelsen och CLL - och Tammerfors universitet på ett hörn. 17 skolor representerade.

Och vad händer då de yttre ramarna är dessa? Jo, mycket diskussion och erfarenhetsutbyte: hur gör ni, har ni fått problem med ..., vad tycker ni om ... Men också fem konkreta nätverk bildades, som fortsätter jobba kring helhetsskapande undervisning, lärmiljöer, IKT i undervisningen, verksamhetskultur mm. Projektplaner har uppgjorts, kontaktpersoner utsetts och beslut om nästa steg fattats. Visst kan det bli bra!

Det som är utmanande med nätverk är att de kräver underhåll och ett gemensamt drivande intresse. Grundläggande är en vilja och tro på att vi kan lära av varandra och att vi tillsammans kan komma längre än var och en för sig själv - ibland får man vara mer givande än mottagande part.

Ett gemensamt och aktuellt utvecklingsområde för just den här gruppen är arbetet med de nya läroplanerna för den grundläggande utbildningen. Grunderna är utmanande och på många sätt krävande, mycket att bita. Jag är säker på att nätverk också stöder det arbetet.

Som i ett korthus

Det är Kristina Wikberg vid Kommunförbundet som konstaterar resultatet av alla de reformer som planerats - de faller alla som i ett korthus en efter en. Läs Kristinas blogg på Kommuntorget.

Det kan ju kännas frusterande på olika håll då en reform som förberetts och lanserats nationellt under en lång tid sedan faller på slutmetrarna. Det blev inget av förhöjningen av läroplikten heller men det förslaget hade i alla fall inte hunnit förorsaka så mycket jobb ute på fältet. Nej, visst kan vi känna oss både lurade - och lättade.

Streck både över finansierings- som strukturreformen.

Men blir det lättare nu, kan vi fråga oss?

Det har redan hunnit ske en del i Svenskfinland som kan vara värt att fortsätta arbeta för. Större samarbete mellan gymnasierna eller möjligen bildandet av regiongymnasier är inte en negativ utveckling även om det inte krävs i lagstiftningen.  Inom yrkesutbildningen kan åtminstone de största pusta ut, de som redan hunnit vara med om strukturella förändringar.

Det stora frågetecknet ligger tyvärr fortfarande kvar på bordet: pengarna!

Oppositionen fällde lagförslagen uttryckligen med hänvisning till nedskärningarna på 260 miljoner euro (260 000 000!). Men det att lagförslagen föll ändrar inget på de budgetramar nuvarande regering kommit överens om. Kan vi alltså tro att den nya regeringen hittar andra sparobjekt? Bättre sparobjekt?

Samtidigt delas 17 ad hoc-miljoner ut till anordnarna av förskola och grundläggande utbildning. Det som är klart är att trovärdigheten för oss inom statsförvaltningen lider.